I dag på Internationella mansdagen riktas välbehövlig uppmärksamhet mot mäns hälsa. Det behövs. Män lever kortare än kvinnor, söker vård senare och nås inte alltid av förebyggande insatser i tid.
Foto: Jan Vašek, Pixabay.
För män med prostatacancer är det ingen teoretisk fråga. Varje dag ser vi konsekvenserna när män inte nås av kunskap och information förrän det är för sent.
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män i Sverige. Omkring 30 män får diagnosen varje dag och varje år dör 2 200 män av sjukdomen. Samtidigt vet vi att möjligheterna till tidig upptäckt har förbättrats avsevärt.
Ändå når vi fortfarande inte alla män. Vi talar ofta om jämlik vård. Men jämlik vård börjar långt innan patienten kommer till vården. Den börjar med tillgång till kunskap och möjligheten att fatta informerade beslut om sin hälsa.
Det finns fortfarande grupper som inte nås av relevant information om prostatacancer i tid. Det kan handla om män i socioekonomiskt utsatta områden, utrikes födda män, män med kortare utbildning eller män som av andra skäl har begränsad kontakt med vården. De som har svårast att ta del av information riskerar också att få sin cancer upptäckt senare.
Ett av de mest effektiva sätten att minska trösklarna till tidig upptäckt är att aktivt kalla män till testning. För många män kan skillnaden mellan att agera och att avstå vara så enkel som att få en kallelse med förbokad tid och plats i brevlådan i stället för att själv behöva ta initiativet.
I dag saknar Sverige ett nationellt screeningprogram för prostatacancer. I stället byggs organiserad prostatacancertestning, OPT, successivt ut i landet. Det är en viktig utveckling, men den genomförs fortfarande på olika sätt i olika regioner och når inte alla mån som behöver nås. Konsekvensen är att möjligheten att få information och erbjudas tidig upptäckt delvis avgörs av var i landet man bor.
Vi accepterar inte att möjligheten till tidig upptäckt av andra stora folksjukdomar varierar beroende på var du bor. Vi borde inte acceptera det när det gäller prostatacancer heller.
Därför önskar vi ett mer samlat nationellt arbete för mäns hälsa. En nationell strategi med mer än goda ambitioner. Den måste också säkerställa att män, oavsett bostadsort, utbildningsnivå eller bakgrund, får likvärdig information och likvärdiga möjligheter till tidig upptäckt av prostatacancer. Vi vet vilka grupper som riskerar att hamna utanför.
Vi vet att riktade insatser fungerar. Vi vet också att dagens skillnader mellan regionerna motverkar målet om en jämlik hälsa.
Frågan är därför inte om vi kan nå fler män. Frågan är om vi är beredda att göra det.
För männen kan inte vänta.