”Jag ska gå på den här läkarundersökningen, för att få reda på att jag är frisk”

– Pappa fick sin diagnos 3 mars 2015, 48 år gammal. Han fick diagnosen på min sons födelsedag och efter ett sådant besked förändras livet. Pappa fick leva många år, mot vad vi trodde den 3 mars 2015. Något som vi pratat mycket om i efterhand är livskvalitén. Vad är både värt och viktigt? Vad var kvalitativ tid för pappa? Pappa förändrades väldigt mycket i sin personlighet samt både kroppsligt och psykiskt, säger Emilia Hildingsson.

Cancerdiagnosen fick Björn av en slump. Han hade en granne som var läkare och startat egen praktik. För att vara snäll, som Björn var, bokade han en hälsokontroll som visade förhöjda PSA-värden. Han fick förfrågan om han ville undersöka värdet, som då var 4,5, eftersom prostatacancer under 50 år, är väldigt ovanligt.

Den tredje mars fick han svar av sjukvården, att han tyvärr drabbats av prostatacancer. Beskedet kom som en käftsmäll, och att den dessutom var väldigt aggressiv. På skalan 1–10, var cancerns aggressivitet 9.


Kirurgi eller strålning?
Björn fick möjligheten att välja om han ville opereras eller strålas. Björn och frun Annica gick hem och funderade och beslutade att välja operation. Operationstiden fick Björn fort; två veckor efter diagnosen var operationen genomförd.

Från början hade Björn ingen spridning av prostatacancer, men trots det opererade de bort några lymfkörtlar. Man upptäckte därefter att Björns PSA-värden inte sjönk och då hittades cancer i lymfkörtlar. Därefter hittades cancer även i revbenet och nyckelbenet.

Några långa väntetider upplevde inte Björn och hans närstående. Däremot var tiden mellan provsvaren tortyrliknande. Att leva livet i tre-månaders perioder var både stressigt och oroligt.

– Sjukvården uttryckte att det var väldigt unikt att pappa var så ung och hade en så allvarlig form av prostatacancer. Dom sa även i efterhand att han inte levt så många månader till om han inte hade gått på den läkarundersökningen, för då hade cancern spridit sig ännu mer, understryker Emilia.

Björn hade inte fått några symtom alls. Annica berättar att Björn hade uttryckt: ”Jag ska gå på den här läkarundersökningen, för att få reda på att jag är frisk”. Med två bröder och en pappa som tidigare inte haft problem med prostatan, var det även svårt att hitta en koppling inom släkten.

– Jag och Björn har två söner. Sjukvården rekommenderade oss att de ska gå och testa sig från de att de fyllt 40, berättar Annica. 


Tiden efter operationen
Bekymmer och problem med inkontinens blev en jobbig verklighet för Björn efter operationen. Att ha ett arbete som bonde var avgörande för honom, för då kunde han springa in och byta kläder under dagen. Det hade inte fungerat på ett arbete som kräver en annan typ av klädsel eller socialisering.

Annica och Emilia nämner också att Björn förändrades väldigt mycket. Han upplevde att den kroppsliga förändringen och inte minst den sexuella biten var otroligt besvärligt. Vissa stunder utryckte Björn att han ville skiljas för att han inte kunde leva upp till det manliga idealet.


Hjälp av vården
Annica deltog på alla läkarbesök och hon berättar att familjen varit väldigt sammansvetsade i detta. Så fort de varit på ett läkarbesök informerade de sina fyra barn samt vänner och bekanta.

– För Björn var det väldigt viktigt att kunna gå till affären och möta människor och kunna prata om det som händer. Bekanta skulle känna att de vågade komma fram och fråga om läget och vara väldigt öppna om allt runt omkring, lyfter Annica.

Fina inlägg på sociala medier blev en räddning
Att skriva längre inlägg på sociala medier blev en räddning för att orka berätta för omgivningen. Emilia beskriver att hon upplever den lösningen som väldigt bra. Hennes föräldrar kändes lättade samtidigt som nära och kära kunde bekräfta och dela sorgen med familjen. Emilia lyfter också att människorna runt omkring blev väldigt tacksamma för att de inte riktigt visste hur de skulle hantera situationerna runt omkring dem. De beskriver också att många som blivit sjuka i prostatacancer, har surfat in i efterhand och läst Annicas och Björns anteckningar. Du hittar dem här och här.

Medlem i ProLiv Kronoberg
Björn var medlem i patientföreningen ProLiv Kronoberg och både han och Annica deltog i föreningens föreläsningar och medlemsmöten. Eftersom Björn drabbades som väldigt ung, upplevde Annica att de var väldigt malplacerade och att det blev tufft att höra om vissa prognoser. Björn uppskattade informationen väldigt mycket och att få höra hur andra män upplevde olika situationer samt höra deras sjukdomshistoria. Annica tog istället hjälp av bland annat Lolo Tode Palms bok ”I kärlek och sorg”.

Både Björn och Annica började gå till en kurator och efter Björns bortgång fortsatte Annica med det. I efterhand förstår Annica och Emilia att mycket av Björns positivitet och att fira de bra dagarna och provsvaren, var mycket av en fasad.

– Han sa ibland att han väntade på sin Oscarsnominering. Mycket var glatt men nu förstår vi att han var väldigt orolig och rädd i det, säger Annica och Emilia.

Björn har alltid varit väldigt social, glad och såg endast möjligheter i allt, men sista året förändrades även det. Han blev diskussionslysten och påverkades väldigt negativt.

– De första åren var såklart tanken att Björn skulle bli frisk. Då levde vi mycket på hoppet och såg positivt på tillvaron. Det var först när prostatacancern spred sig till skelettet och som det inte fanns en botande behandling, som allt sattes på sin spets, uttrycker Annica. 

Sista tiden
I juli 2021 fick Björn beskedet om en ny tumör i nacken.

– Sen i oktober fick Björn tre sepsis som avlöste varandra. Efter oktober fick han komma hem och all sjukvård sköttes här hemifrån. Den tiden kändes lång, det blev utdraget och det krävdes mycket sjukvård. Till slut gick Björn bort i mars.

Skyddsnätet
Annica har känt sig väldigt ensam efter Björns bortgång.

– Det finns inget skyddsnät som fångar upp närstående! Så länge vi var i sjukdomens regi, fanns alltid ett skyddsnät runt oss. Men så fort Björn dog, stod jag väldigt ensam. Jag skrek och gjorde allt jag kunde, men jag fann inget bra stöd. Jag fick verkligen jobba för att få hjälp, och så ska det verkligen inte fungera, lyfter Annica.

Annica bär på ett stort, varmt hjärta. Hon uttrycker att hon är väldigt snabb att skriva några rader på sociala medier, när hon märker att någon är i sorg. Hon menar att man oftast inte är så kapabel till att ta kontakt mitt i sorgen och att man därför behöver få kontakten framburen.

Dagen idag…
Idag har Annica fler bra dagar än dåliga men fredagskvällarna är jobbiga. Annicas ögon tåras och hon berättar att saknaden efter Björn blir väldigt påtaglig i sådana situationer. Därför uppmanar Annica och Emilia att fler ska våga ta ett PSA-prov. Man kan tyvärr vara väldigt sjuk utan några som helst symtom.

Björn somnade in 8 mars 2022. Han fick leva sju år efter diagnosen och det är familjen otroligt tacksam för.