Thereses brev och uppmaning till er män

Jag minns det så väl. Den där eftermiddagen då jag äntligen fick berätta den glada nyheten. "Pappa, du ska bli morfar". Den glädjen vi fick uppleva där och då, det var så vackert. 

Privat bild på Therese med sin pappa och sitt barn

Bild: Privat

Det var innan vi visste vilket mörker som också väntade oss. I all lycka som man befinner sig i när man väntar sitt första barn, så stod också ett fruktansvärt besked inför vår dörr. Detta är berättelsen om min pappa. Min älskade pappa..

Vi återgår till den där glada stunden vi delade tillsammans. En av många glada stunder vi delade. Detta var hösten 2020. Jag var gravid med mitt första barn. Förväntansfull, spänd och lycklig. Jag jobbade och gick på föräldraledighet i februari 2021. Det var en känsla av lättnad.

Men inom mig hade jag också en oro. En konstig magkänsla efter att min pappa på fredagseftermiddagen berättat att han tagit ett PSA prov. Som visade sig vara något förhöjt. Mer än så sa han inte, för att inte oroa mig, men jag hade en magkänsla som sa något annat.

2 dagar senare, en söndagskväll, sent ringer telefonen. "Brorsan" stod det på displayen. Jag förstod direkt att något hänt. Jag svarade och min bror sa "jag måste komma hem till er". När min bror kom så berättade han att pappas PSA prov låg på skyhögt värde.

Allt tydde på cancer. Världen stannade. Som på film. Då allt runt omkring fryser till. Exakt så. Tusen tankar. Vad händer nu? Veckorna gick och efter en biopsi och diverse provtagningar så kom beskedet vi någonstans redan visste. Pappa hade cancer. Prostatacancer.

Kommer han hinna uppleva att få bli morfar? Hur illa är det, vad innebär detta?

Efter ytterligare undersökningar så visar det sig att cancern har spridit sig till skelettet och behandling sätts in. Hormonbromsande läkemedel tillsammans med cytostatika. Under denna period så umgås vi väldigt mycket. Jag åker ofta till pappa. Vi umgås och pratar. Inte så ofta om sjukdomen utan mer om andra saker. Jag njuter och inser att tiden är det dyrbaraste vi har. Hur klyschigt det än må låta.

Min son föds i april och första mötet med pappa kommer jag alltid bära med mig. Så vackert. Pappa levde verkligen upp under denna period trots sin sjukdom. Behandlingen fortsätter under sommaren och pappa mår förvånansvärt bra. Jag känner hopp! Pappa säger att "jag vill se lillpojken växa upp och lära han fiska".

Under hösten 2021 upplever jag en försämring hos pappa. Han har börjat gått ner i vikt och fått mer och mer ont. Min bror upplever samma sak. Men när vi frågar pappa så säger han att det "går bra" att han är lite trött emellanåt. Pappa bar mycket inom sig själv för att skydda sig själv men främst oss.

Han ville inte att våra samtal skulle kretsa kring hans sjukdom, och så lät vi det vara.

Vintern kom och nu var pappa väldigt sjuk. Smärtor, viktnedgång, orkeslöshet. Han hamnade på sjukhus och fick stanna där 16 dagar. Vi hälsade på, och jag hade med min lilla son. Pappa sken upp trots smärtan.

Fortsatt behandling men utan större resultat. Att se någon man älskar tyna bort det är inget man önskar någon. Någonsin.

När jag och min bror hälsade på pappa sista gången så förstod vi att det var nära. Jag sa "Pappa, tänk i sommar, då ska vi grilla " och så räknade jag upp alla människor han älskade. Han slöt sina ögon, log brett och gjorde tummen upp... Det var en fin stund vi upplevde tillsammans där och då.

2 dagar senare dog pappa. Han blev 64 år gammal. Jag är så tacksam för tiden vi fick tillsammans, men jag är förkrossad för den tid som gick förlorad. Genom hans sjukdom så var han så otroligt positiv och stark. Han sa alltid "det ordnar sig".

Livet är oförutsägbart, orättvist och fruktansvärt hårt ibland. I all sorg och bedrövelse fylls livet ändå med glädje och lycka. Nu är min son 2 år och 3 månader gammal. Pappa. Vi saknar dig och älskar dig.

Till alla män där ute kan jag bara uppmana: Ta ert PSA prov, tidig upptäckt räddar liv! 

Från Therese Lindgren

Senast uppdaterad 05 april 2024

Fler nyheter


Alla nyheter