En oväntad resa som blev alldeles för kort

Det som började som en mild hosta utvecklades till något mycket allvarligare.

Augusti 2022 blev en olycksmånad för Lotta och hennes sambo Roger. Roger fick den chockerande diagnosen spridd prostatacancer. Vid det första mötet med onkologen ställdes en fråga som skulle komma att prägla deras resa genom hela sjukdomsförloppet.

– Vid samtalet med onkologen, när oron tryckte på och frågorna var många, log läkaren och sa att min sambo troligen hade 5 till 10 år kvar att leva. En prognos som formade vårt perspektiv och lät oss andas ut, trots den svåra sjukdomen. Cellgifter blev vår följeslagare från november 2022 till mars 2023, med små hinder längs vägen, säger Lotta.

Till synes en lyckad resa
Under behandlingen berättar Lotta att Roger mådde överraskande bra. PSA- och andra värden pekade åt rätt håll. Vid ett möte med onkologen i juni var värdena "jättebra", men samtidigt påminde läkaren om allvaret. Trots detta var beskedet att Roger hade 5 till 10 år till kvar att leva, som fortfarande präglade deras tankar.

Efter midsommar började tröttheten smyga sig på. Vad de trodde var ett normalt svar på behandlingarna utvecklades till något mer. I början av augusti bröt Roger ett revben när han sov och sjukhusbesöket blev en vändpunkt. Tröttheten ökade och Lotta och Roger väntade på 3-månaderskontrollen som aldrig kom. Han sov och levde i deras reclinersoffa.

Mörka besked
Den 6 september tog Roger saken i egna händer och kontaktade sin sköterska för att få provtagning. Han försämrades snabbt. Den 10 september blev det tyvärr nödvändigt att ringa ambulansen. Misstänkt sepsis och urinvägsinfektion var inte den riktiga orsaken. Torsdagen den 14 september tar läkaren samtalet med Lotta och Roger. Det var inte som de hade misstänkt. PSA-värdena hade rusat, och cancern hade spridit sig ytterligare.

– Dagen efter, på fredagen, fick vi komma till palliativa avdelningen och jag kämpade för att få hem min sambo. På eftermiddagen kom det efterlängtade beskedet att han fick komma hem på måndagen. Helgen blev tuff och tröttheten tog över. Det kändes som han kämpade sig igenom helgen bara för att få komma hem. När måndagen kom, fick vi äntligen komma hem och Roger satte sig i sin älskade reclinersoffa och jag stannade vid hans sida, uttrycker Lotta.

Den sista ”Skål”
– Under natten till tisdagen tar Roger sitt vattenglas, ser att jag är vaken, höjer sitt glas och säger skål. Det är det sista ordet han säger till mig. En tuff natt följde och hemtjänsten kallades in på måndagsmorgonen. Jag bad även om morfin. Han hade avböjt kvällen innan, men nu märktes det att han hade ont, säger Lotta.

Roger fick ligga skönt i sin säng framför tv:n och klockan 12.30 samma dag somnade han in. Efter läkarens uttalande om att Lotta och Roger skulle få 5–10 år, fick dem istället ett år och två veckor.

– Mitt råd till andra är att leva varje dag som om det vore den sista. Livet är skört och det oväntade kan ske när som helst. Jag känner sorgen och saknaden och ångrar så mycket, men jag bär med mig lärdomar från denna oförutsägbara resa. Jag delar vår historia för att öka medvetenheten och stödja andra som går igenom liknande prövningar. Livet är en gåva och varje dag är värd att levas till fullo.

Roger blev 67 år gammal.
Här kan du hedra minnet av en käresta, vän, kollega eller vän genom en minnesgåva. Gåvan bidrar till forskning och ökad kunskap om prostatacancer.