Vill utveckla nya läkemedel för svårbehandlade tumörer

Namn: Pernilla Wikström.
Född: 1969.
Titel: Professor.
Arbetar vid: Institutionen för medicinsk biovetenskap, Umeå universitet.
Forskningsprojekt: Betydelse av micro-RNA och DNA-metylering för utveckling av aggressiv prostatacancer.
Bidrag från förbundet: 4,75 miljoner kronor.
Tidigare intervju: Pernilla Wikström.

Varje år diagnostiseras över 1 000 män med spridd prostatacancer. De flesta av dessa män behandlas med cellgifter och kemisk kastrering – då testosteronet i kroppen tas bort. Men för upp till en tredjedel av fallen har åtgärderna egentligen inte särskilt stor bromsande effekt på cancerns.

– Männen behandlas för sent och de behandlas otillräckligt. Behandlingen har blivit bättre men i princip är det densamma sedan 40-talet. Kastrationsbehandlingen är utvecklad för en annan typ av prostatacancer än den som den här gruppen har och jag tror inte heller att cytostatikan är tillräckligt meningsfull, säger forskaren Pernilla Wikström. 

Olika varianter
Pernilla Wikström är professor i molekylärbiolog och forskar om varför prostatacancer blir aggressiv och sprider sig till skelettet. Nu är hon på god väg att förstå varför vissa metastaser är så svårbehandlade. Det började 2019 då hon upptäckte att spridd prostatacancer inte är en typ av cancer utan åtminstone tre olika varianter som är biologiskt olika och som uppför sig olika. En är relativt vanlig, de andra två är ovanligare och mycket aggressiva. Pernilla Wikström kallar dem metastas A, B och C.

– Vanligast är A, den har sjuttio procent av männen med spridd prostatacancer. Det är utifrån den som i stort sett alla behandlingar har utvecklats och den gruppen har den bästa prognosen. Sedan finns metastas B som återfinns hos cirka tjugo procent av patienterna och så finns C som drabbar 10 procent. För B och C saknas verkningsfulla behandlingar och allra sämst prognos har de som drabbas av metastas B. 

Påverkar tillväxten
Med den kunskapen i ryggen har forskarna gått vidare och intresserat sig för vad som får tumörerna A, B och C att uppföra sig på olika sätt. En nyckel har varit att förstå den roll som microRNA spelar. MicroRNA är molekyler som styr hur gener används i olika celler och kan till exempel. få celler att växa olika snabbt, de går att likna vid små “bromsar” som kan stoppa eller sakta ner produktionen av proteiner. Och proteiner är centrala för hur celler utvecklas.

– Vi vet sedan tidigare att en sorts proteiner påverkar tillväxten av metastas A och andra proteiner driver metastas B och C. Nu vet vi att ett specifikt microRNA kan slås av och på och därmed få tumörer att utvecklas olika. 

Forskarna kallar molekylen miR-375 och det är mängden av den som är avgör vilken tumör som utvecklas. Är nivån hög stimuleras utvecklingen av metastas A, är nivåerna låga stimuleras utvecklingen av metastas B och C.

Avgörande stöd
Prostatacancerförbundet har stött Pernilla Wiströms forskning sedan 2019. Hittills har förbundet bidragit med 4,75 miljoner kronor.

– Det som jag har kontinuerligt använt bidraget från PCF för är att fortsätta försöka förstå biologin bakom de tre olika subtyperna. I prekliniska studier försöker vi få mer basal kunskap om varför det bildas olika subtyper. Förstår vi det skulle vi till exempel kunna förändra metastas B så att den blir mer lik metastas A och därmed blir mer lättbehandlad.

– Bidraget har varit avgörande för att vi kunnat klara av att bedriva den här forskningen och i förlängningen för de resultat vi har fått fram. Dit hör bland annat upptäckten av miR-375 och dess betydelse för vilken tumörtyp som utvecklas. Det är ett resultat av en doktorsavhandling som helt finansierats av Prostatacancerfondens bidrag. Förhoppningsvis kan upptäckten leda till utveckling av nya behandlingsstrategier för de mest svårbehandlade tumörerna av typ B. 

När kan det då finnas mer effektiv behandling för spridd, aggressiv prostatacancer av den värsta sorten?
– Det är svårt att säga. För att nå dit måste man förstå den biologiska mekanismen som leder till att den allvarliga sorten utvecklas. Sedan måste man hitta ett sätt att angripa det systemet, det som driver tumörutvecklingen och bromsa den. Där är vi nu.

– Fortfarande befinner sig vår forskning på en grundläggande nivå men sett i ett tioårsperspektiv tror jag att vi kan hitta dem som har risk att utveckla den allvarligaste formen på ett tidigt stadium. Och jag tror att vi då har lyckats utveckla specifika läkemedel som verkligen hjälper.

Skribent: Lotta Nylander.