Agneta Wennman-Larsen

Foto: David Bicho.

Namn: Agneta Wennman-Larsen.
Född: 1966.
Titel: Docent i vårdvetenskap.
Arbetar vid: Sophiahemmet högskola.
Forskningsprojekt: Emotional distress in relation to PSA-levels and physical symptoms of progression in men with metastatic castration refractory prostate cancer (mCRPC).
Bidrag från Prostatacancerförbundet: 343 000 kronor.

Vad forskar du om?
– Jag forskar bland annat om stödjande vård vid livsbegränsande cancersjukdom. Det handlar om hur vården kan balansera behandling med hur patienten mår. När det gäller prostatacancer som inte längre är hormonkänslig har antalet möjliga behandlingar gått från en standardbehandling till ett flertal möjliga alternativ. För att förstå vilken behandling som passar vilken patient behöver vi veta hur männen tänker och hur vi kan ha en dialog med dem.

Hur ska bidraget från Prostatacancerförbundet användas?
– Det ska används för en studie som tar upp hur männen reagerar och tänker runt symtom och tecken på att sjukdomen spridits. Fokus är på det skede då sjukdomen börjar försämras och man vet att den inte går att bota. Utgångspunkten är att vi vet att vi kan förlänga livet med ett antal månader men vi vet inte vad patienterna tycker är viktigt under den perioden. Det är en del i en större studie som handlar om hur män som har prostatacancer som inte längre är känslig för hormonbehandling ser på sin sjukdom, på behandling och vilka förväntningar de har på behandlingen.

Hur ska studien göras?
– Vi följer 150 män med upprepade enkäter i upp till två år under en period då deras cancer försämras. Vi gör också upprepade intervjuer med 20–25 av dem för att höra hur de själva tänker och reagerar på symptom och tecken på försämring.

Varför vill du göra studien?
– Vi vill ha svar på hur männen som befinner sig i sin sista tid i livet påverkas både behandlingsmässigt och av sin sjukdom. Syftet är att förstå hur de här männen har det för att kunna ge ett så bra stöd som möjligt. I den fas som deras sjukdom befinner sig i handlar det om att balansera behandling med bästa möjliga livskvalitet men för att kunna göra det på rätt sätt måste vi veta mer om hur männen har det.

Hur kan din forskning få betydelse för de som drabbas av prostatacancer?
– Jag hoppas att vi i vården kan lära oss ställa rätt frågor, att vi kan ge råd som är meningsfulla för patienterna och att vi kan prata om de här frågorna utifrån mer kunskap. Hur tänker männen? Hur kan behandlingen utformas så att den passar varje enskild patient?

Skribent: Lotta Nylander.