”Ge aldrig upp på livet. Hur ont det än gör. Lev nu!”

– Jag fastnade verkligen för de personliga historierna. Olika event och insamlingar är alltid bra, men det är när jag läser någon annans historia som det verkligen träffar på djupet, säger han.

Det var också det som fick honom att ta kontakt med förbundet.

– Jag ville verkligen dela med mig av min pappas historia, om hur det var för honom och för hela familjen. Jag pratade med både mamma och mina systrar och de tyckte att det var en jättebra idé att uppmärksamma pappa på detta sätt, berättar Pleorat.

Den första oron

Familjen har albanskt ursprung och varje sommar åker de till hemlandet Kosovo. Under våren 2022 började Pleorats mamma märka att Idriz gick på toaletten oftare än tidigare. Idriz, med sin stolthet, avfärdade hennes oro. Men strax innan de skulle resa till Kosovo började han börjat gå ner i vikt, och hans allmäntillstånd försämrades. Trots detta åkte familjen ner, men den fuktiga hettan och den varma solen tog hårt på honom. Den energi och kraft som alltid kännetecknat honom var nu borta.

– När pappa kom tillbaka till Sverige åkte jag direkt med dem till akuten på Kärnsjukhuset (KSS) i Skövde. Där gjordes mängder av undersökningar, allt från tuberkulosprov till bakterieanalyser. Det var först när läkarna mätte PSA-värdet som de reagerade kraftigt på metastaserna, berättar Pleorat.

Vid 69 års ålder hade Pleorats pappa aldrig tidigare testat sitt PSA-värde. När läkaren såg metastaserna gjorde man fler röntgenundersökningar som visade att cancern hade spridit sig över stora delar av överkroppen. Det fanns ingen möjlighet till botning. Behandlingen handlade om att bromsa sjukdomen med cellgifter och liknande. Smärta i ryggen och förlorad balans blev snabbt tydliga tecken på sjukdomens omfattning.

– Det var verkligen jobbigt för honom. Han hade alltid varit aktiv, älskat att promenera och cykla, och när han förlorade den förmågan tog det hårt på honom, säger Pleorat.

Beskedet och kampen mot tiden

För familjen var beskedet en chock. Ingen hade väntat sig prostatacancer, särskilt inte eftersom Idriz gav ett sken om att han fortfarande mådde skapligt under sommaren. PSA-värdet, som var mycket högt, uppmärksammade läkarna direkt, och det blev tydligt hur viktigt tidig upptäckt kan vara.

Cellgiftsbehandlingarna påbörjades och Pleorat stöttade sin pappa så gott det gick. Varannan fredag körde han honom till sjukhuset och hjälpte honom hem efter behandlingarna. Trots att pappa alltid försökte hålla humöret uppe, kunde man se hur tärande sjukdomen var.

– Han gav alltid tummen upp när vi frågade hur han mådde, men det var uppenbart hur mycket det tog på honom, säger Pleorat.

Vården fick familjen mycket stöd från. Personalen på sjukhuset var alltid vänlig, hjälpsam och välkomnande, vilket gav Idriz en trygg känsla. Men i oktober 2023 blev läget allvarligare och han lades in på den palliativa avdelningen. Där tillbringade han de sista 20 dagarna av sitt liv innan han somnade in den 16 november 2023.

Att hantera sorgen

Begravningen ägde rum i Kosovo, och familjen hade mycket att ordna på kort tid – allt från transporter till kontakter med begravningsbyråer.
– Först när vi var på plats och begravde pappa kunde vi verkligen börja sörja, säger Pleorat.

Familjen har sedan dess försökt hedra honom genom att minnas hans liv och den tid de hade tillsammans. Idriz hade sex barnbarn som älskade honom, och även Pleorats barndomsvänner kände Idriz bortgång som en stor sorg. 

– Pappa blev nästan som en extraförälder för många. Han var den första av våra föräldrar som gick bort, och det tog hårt på oss alla, säger Pleorat.

Vården och medicinerna

Under sjukdomens gång fick Idriz hormonhämmande mediciner och smärtstillande behandlingar. Medicinerna hjälpte honom att bibehålla närvaro och social interaktion, trots sjukdomens tunga börda.

Pleorat betonar vikten av att visa närhet och stöd till den som är sjuk, även när det är tungt. Att finnas där, försöka bidra med positivitet och närvaro, är det viktigaste.

Engagemang efteråt

Efter sin pappas bortgång har Pleorat engagerat sig mer i Prostatacancerförbundets aktiviteter och deltagit i Mustaschmilen. 

– När jag sprang Mustaschmilen på pappas årsdag året därpå kände jag hans närvaro. Det gav mig extra energi att fortsätta, säger han.

Han uppmanar andra att ta PSA-tester på allvar och att inte vänta tills det är för sent. Familjen har även varit noga med att informera släktingar utomlands om vikten av regelbundna kontroller.

Livet går vidare

Pleorat minns de små vardagsstunderna med sin pappa, såsom fotbollsmatcher framför TV:n, kaffestunder och promenader, och hur mycket de betyder än idag. Han framhåller också vikten av att finnas där för varandra, att ta hjälp av nära och kära, och att hålla kvar gemenskapen trots sorgen.

– Det handlar om att vara där, även när någon har somnat in. Att visa omtanke och stöd i de svåra stunderna är oerhört viktigt, säger han.