För elva år sedan förändrades Dowen Sjöbergs liv. Det började med en hälsoundersökning via jobbet. I dag använder han en kateter när han tappar sig själv och har svåra biverkningar efter cancerbehandlingen. Trots allt vill han dela sin historia för att fler ska förstå vad prostatacancer kan innebära.
Bild: Privat
När Dowen Sjöberg från Örnsköldsvik fick erbjudande om en hälsoundersökning via jobbet hade han inga misstankar om att något var fel. Han var 59 år gammal, arbetade som vanligt och kände sig frisk.
Det visade sig att PSA-värdet var förhöjt.
– Det var egentligen en ren slump att jag testade mig, berättar han.
I november 2015 fick han beskedet: prostatacancer. Det blev starten på en lång resa genom operationer, hormonbehandling, strålning och komplikationer som fortfarande påverkar hans liv.
Väntan som kändes oändlig
Efter diagnosen dröjde det flera månader innan Dowen fick träffa en läkare. Han reste till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm för utredning och samtal om operation, men skickades sedan hem igen. Först åtta månader senare fick han en återbudstid för operation. Ingreppet gick bra och redan dagen efter kunde han lämna sjukhuset. Tre månader senare kom återbesöket.
– Läkaren sa att det fortfarande fanns cancer kvar, men att om den började växa igen skulle de bara stråla bort den, säger Dowen.
Tumören hade suttit på sidan av prostatan.
När cancern kom tillbaka
En tid senare började PSA-värdena stiga igen.
Dowen skickades till Umeå där han genomgick 37 strålbehandlingar. Resultatet såg först lovande ut.
– Värdena gick ner. Men det höll bara ungefär ett år.
Kort därefter började Dowen få hormonbehandling med Leuprorelin var tredje månad – en behandling som sänker testosteronnivåerna för att bromsa sjukdomen.
Sedan började problemen. Strålningen hade skadat vävnaden i ändtarmen. Smärtan var intensiv och blödningarna återkom gång på gång.
– Det brände i ändtarmen för att stoppa blödningarna. Det gjorde fruktansvärt ont. Om man blev lite hård i magen sprack det lätt upp igen och började blöda.
Till slut behövde han sövas ned för att läkarna skulle kunna bränna de skadade kärlen och stoppa blödningarna. Han hoppades att det värsta nu var över. Det var det inte.
En vardag med kateter
I början av 2025 blev Dowen förkyld. När infektionen inte gick över började han samtidigt få små blödningar från både urinblåsan och ändtarmen.
En dag tog det tvärstopp. På akuten visade det sig att urinblåsan innehöll över fyra deciliter urin som inte kunde tömmas.
Han fick en kateter. Men problemen fortsatte. Blod, koagel och sårrester täppte gång på gång till urinblåsan. Läkarna försökte först undersöka blåsan med kamera, men sikten var för dålig.
Dagen efter opererades han.
– De gick in och tog bort koagel och sårrester och brände bort såren i urinblåsan.
Efter det följde en period med ständiga besök på akuten när katetern täpptes igen. Dowen fick blodstoppande behandling och behövde dessutom blodtransfusion eftersom blodvärdena blivit så låga.
– Jag var helt slut i kroppen. Jag låg där och tittade på film och lyssnade på radio medan jag fick blod.
37 behandlingar i en tryckkammare
Läkarna beslutade att Dowen skulle remitteras till Stockholm för hyperbar syrgasbehandling, så kallad HBO-behandling.

Under tiden behandlingen pågick bodde han på hotell i Stockholm. Totalt blev det 53 hotellnätter och 37 behandlingar i tryckkammare.
Målet med behandlingen var att hjälpa den strålskadade vävnaden att läka. Samtidigt behövde han lära sig att själv sköta sin kateter och spola urinblåsan hemma.
Ett liv som ser annorlunda ut
I dag är Dowen 69 år. Han lever fortfarande med tappningskateter (innebär att man för in en tunn och mjuk slang in i urinröret när du behöver tömma urinblåsan) och besvär från urinblåsan efter strålbehandlingen.
Det begränsar honom varje dag. Att lyfta tungt eller anstränga sig fysiskt kan orsaka blödningar. Spontana resor kräver noggrann planering och hjälpmedel måste alltid följa med.
– Man är begränsad. Jag gick mycket i skogen tidigare, men det fungerar inte på samma sätt längre.
Trots alla komplikationer försöker han fokusera på det som fortfarande fungerar.
Gemenskapen blev en viktig del av livet
För tre år sedan gick Dowen med i Prostatacancerförbundets patientförening Träpatronerna i Sundsvall. Under vinterhalvåret träffas medlemmarna en gång i månaden i Övik. Det blir kaffe, tårta och framför allt samtal.
– Där kan man prata med andra som verkligen förstår hur det är.
För Dowen har gemenskapen blivit ett viktigt stöd i ett liv där sjukdomen fortfarande gör sig påmind varje dag.
"Man måste stå på sig"
När Dowen ser tillbaka på sina år som patient finns ett råd han gärna skickar vidare.
– Man måste stå på sig.
Han upplever att vården många gånger är hårt belastad och att patienter ibland skickas hem trots att problemen inte är lösta. Samtidigt vill han lyfta fram människorna bakom vården.
– Personalen är mestadels fantastisk. De gör verkligen allt de kan.
"Jag hade tur som testade mig"
Dowen vet att hans prostatacancer upptäcktes av en slump. Hade han inte gått på hälsoundersökningen via jobbet hade sjukdomen kunnat upptäckas betydligt senare. Dowen berättar detta inte för att väcka medlidande – utan för att öka kunskapen om prostatacancer och visa att sjukdomen inte alltid är över när behandlingen är avslutad.
För många fortsätter kampen långt efter att cancern är borta. Dowen har metastaser i skelettet men tack vare mediciner har han varit stabilt i tre år. Han går på regelbundna kontroller, tar mediciner varje dag och injicerar sprutor en gång i månaden.
Läs mer om biverkningar efter behandling här.