Allmänt om tiden, begreppet står för, hur och varför det med försök till tillämpning på livet med cancer.
Föreläsning 2018-01-25 med Bodil Jönsson
De här stolparna var skrivna bara för mig själv, men kan någon ha dem till något, är det ju bara bra. Obs dock att de inte är skrivna för att vara begripliga för någon annan än mig, dvs knappast ens för er som deltog. Och definitivt inte för någon som inte var där.
Varför har människor hållit på så mycket med tid?
Rytm
Den vanliga stressen
Relationsstressen
Lagom
Årsringarna
Om man då blir sjuk/ någon närstående blir sjuk/ man ska som personal möta människor som är sjuka
Tiden blir faktiskt en bristvara – livet tar längre tid.
Livet är inte längre oändligt.
Varje dag räknas.
Boken ”Leva Livet Hela Livet”, Bodil Jönsson & Maj Rom
Då behöver vården göra sitt upplägg med utgångspunkt från patientens tid. Ett praktexempel på hur bra det då kan bli utgör ASIH i Lund och dess pågående forskningsprojekt där man tidigt i processen, långt innan man behöver palliativ vård, får en gräddfil: ett telefonnummer (också för närstående), en kontinuerlig kontakt, självklar tid för samtal när man så vill, självklart stöd och uppmuntran att leva det liv man vill leva,…
Kontinuitet är en förutsättning. Läs gärna på www.uppdragkunskap.se bl a Siv Bäck-Pettersson & Margareta Jansson: ”Betydelsen av kontinuitet i seniorers kontakter med vården.”, s 72-82. De identifierade behovet av 8 kontinuiteter som var och en behöver sitt fokus om man blir långvarigt sjuk: identitetskontinuitet, sjukdomskontinuitet, närståendekontinuitet, rumslig kontinuitet, behandlingskontinuitet, samordnarkontinuitet, behandlarkontinuitet och kunskapskontinuitet.
Funderingar kring ”nu:ets förnöjsamhet” (Ulrika Sandén) kontra
Nuets terror – alltid otrygg, alltid högsta larmberedskap.
Satsa på rytmen. Pacemaking. Inkludera egna behov.
Lagomarbete.
Skillnad på ostyckad och styckad tid.
Ha respekt för ställtiden.
”Vem” är det egentligen som är sjuk? Jfr Alaska: när man för knappt tio år sedan i grunden reviderade sjukvårdssystemet där, anpassade man det till att ta emot familjen/ den nära kretsen snarare än individen.
Vad händer med tidsuppfattningen när någon mer påtagligt riskerar dö i närtid? Vad gör man, rent praktiskt? Tänk på honom som slutade lyssna på nyheter, …, rulltrappekunskaper,…
Skillnaden mellan den levda sjukdomen och den diagnosticerade och behandlade.
Mina råd
När Bertrand Russell som 94-åring skrev sina memoarer, var han redan i förordet noga med att nagla fast vilka tre företeelser han menade hade gjort livet värt att leva. Den första var längtan efter kärlek. Inte kärleken i sig, alltså, utan längtan efter den. Själva riktningen. Den andra hade också en riktning: sökandet efter kunskap. Dessa två eftersträvansvärda mål lyfte honom uppåt, mot himlarna, skrev han. Men så fanns det också en tredje kraft, en som höll fast honom vid jorden: den outhärdliga medkänslan med medmänniskor som har det svårt. Kan verkligen detta det svåraste av allt höra till det som gör livet värt att leva? Själv är jag beredd att hålla med. Att stå nära en annan människa i livsavgörande svårigheter, att så gott sig göra låter hjälpa till, hålla om, leva sig in i, finnas där - det omskapar också en själv så att man både djupnar och vidgas. Vilket garanterat hör till en av livets meningar.
Vårda optimismen (Bonhoeffer, Martinson)
Erkänn att det råder undantagstillstånd under livet med cancer. Då gäller inte gamla förväntningar, regler eller lagar ostörda.
Praktiskt: dela upp. Det här gör vi inte nu. Skapa öar av trygghet.
Till personal: inkludera närstående!
Optimismen
Harry Martinson, Gyro
"Människan är skyldig sig själv glädjen, inte ångesten eller sorgen. Det är de stora begåvningarnas förräderi mot glädjen som kommit det demoniska att orättvist framstå som något filosofiskt och konstnärligt överlägset. Det kosmiskt ljusa, solbesjälade har nästan genomgående fått stå utan uppvaktande genier."
Dietrich Bonhoeffer:
”Optimismen är till sitt väsen
inte en åsikt om den aktuella situationen
utan en livskraft,
en kraft
att hoppas där andra resignerar,
en kraft att bära bakslag,
en kraft
som inte släpper ifrån sig
framtiden
till pessimisten
utan tar den i
anspråk för hoppet.”
(Dietrich Bonhoeffer)
Staffan Lindberg
Ordförande