Att stå nära den som drabbas av obotlig cancer.

”I kärlek och sorg”. 

Hennes man Uno fick diagnosen 2015. Tre och ett halvt år senare var han död. Året efter hans död, var ett sorgens år för henne, men också ett år då hon försökte förstå vad som hänt. Hon gick igenom anteckningarna från läkarbesöken, journalerna och dagboksanteckningar.
Så småningom kom det att utmynna i en bok om att vara närstående -”I kärlek och sorg” (Ekström&Garay förlag). 

Hon insåg att mycket är skrivet ur den sjukes perspektiv, mycket litet ur den närståendes. Förutom boken jobbar hon i Prostatacancerförbundets regi med en broschyr som ska delas ut, just till de närstående och hon slår fast vissa punkter : 

1 - Ta läkarbesöken tillsammans. 

Det är viktigt. Man ska aldrig åka ensam när det gäller så allvarliga diagnoser som cancer. Den som är drabbad hör inte allt som sägs, vill inte höra , vågar kanske inte fråga. Den som är närstående, (partner, god vän, släkting eller vem man nu vill ha med sig), har lättare att förstå vad som sägs. 

2 - Våga fråga. 

Prata ihop er, vad är det vi vill veta. Varför gör ni så här? Vad är meningen? Inga frågor är för dumma. Skriv ner frågorna så ingen glöms. 

3 – Behandlingsdagar.

Vissa dagar med exempelvis cellgifter är extra jobbiga. Om tid finns och det är möjligt, gör något roligt. Gå på bio,se en konstutställning, ta en promenad. Få något annat att tänka på. 

4 - Ta en akut semester. 

Under sjukdomen finns det ju tider med toppar och dalar. Dra nytta av de goda dagarna. Ta en kort semester, åk till glasriket, ta in på hotell . Njut av de goda dagarna. 

5 - Våga prata om det svåra. 

Vi måste prata om de svåra frågorna och frågorna gäller inte bara den sjuke. Något kan drabba även dig. Så Lolos råd är att att börja med dig själv. Hur vill du ha det om/när det otänkbara händer? Inleder man själv blir det lättare för den andre att komma igång. Har man svårt att få igång samtalet, bestäm en tid när det ska ske. Exempelvis nästa torsdag kl 19:00. Då har man också tid att förbereda sig. Skriv ner hur du vill ha det, 

”Det behöver inte vara svårt att prata om döden och sjukdom om vi utgår från att det kan drabba oss lika. Nyckeln att prata om det svåra är att berätta om sig själv, Hur vill man själv ha det?” 

6 - Fråga igen.

Ifrågasätt! Något nytt kan ha hänt. Finns det någon hjälp vi inte tänkt på? Psykologhjälp, kurator, sjukgymnastik, kanske parsamtal. 

Vad är livskvalité ? 

Det undrar Lolo i slutet av föredraget. ”Det är en balansgång, dels för den som är sjuk men också för den som står bredvid. Vem bestämmer då vad som är livskvalité? Är det att vänta på att han ska bli bättre? Vänta på att hjälpa till? Hämta näringsdryck, laga mat som han inte äter, hämta kryckan.” 

”Lev i nuet, vilken jäkla klyscha” säger Lolo som uppmanar: ”Ta stöd av kurator när du hamnar i dalar. Det har man rätt till. Man behöver inte ha det så .” 
Idag lever man längre med samma diagnos 

Uno var 55 när han fick sin diagnos 2015. Om han varit 55 i dag, 2025, och fått exakt samma diagnos hade han kunnat leva längre. Det har hänt så mycket att idag, med samma diagnos, så hade Uno fått ett längre liv. Det är faktiskt en tröst, säger Lolo och avslutar med uppmaningen: 

Prata med era söner, svärsöner och alla ni möter – Testa er!