Att återta livet

När man som patient har det som svårast är, det också som svårast att våga fråga. Därför är det viktigt med en kontinuerlig och återkommande kontakt med vården. Elisabeth berättade om rutinerna i Örebro. Där patienter och anhöriga kontaktas av henne eller hennes kollega ett flertal gånger. Både innan, under och efter behandling. 
Att få kontakt med hälso- och sjukvårdskurator, sexolog och andra inom vården är, enligt Elisabet Skeppner, i Örebro en självklarhet. När hon berättade det hördes en del mummel i bänkarna ”tänk om det var så här i Östergötland” sa mer än en. Den typen av samtal fortsatte i pausen. Över kaffe och ostmacka tog flera tillfället i akt att berätta om den egna situationen med andra som upplevt liknande situationer.

Försöka förstå
Elisabet Skeppner fortsatte med att skissa tre faser patienten har att gå igenom. Den första, att försöka förstå vad beskedet innebär. Vad har hänt? Vad betyder diagnosen. Den andra fasen är att inse att nu förändras livet. Att hantera vetskapen, att man är dödlig och sårbar. Nu är jag en cancerpatient, vad betyder det? Och den tredje, att försöka acceptera, vad behandlingen har inneburit, med biverkningar och annat. Nu gäller det att försöka hitta min plats i det nya livet. Livet efter behandling. Att efter besked och behandling kunna fortsätta leva utan att fastna i sjukdomen. Att bibehålla det friska i mig. Jag får fokusera på det som fungerar istället för det som inte längre känns bra. Men för att klara den resan ligger stort ansvar på vården att den finns tillgänglig för frågor. 
Hon avslutade därför med en uppmaning till publiken - ”Var inte rädd att fråga när det känns som sämst – vi hjälps åt med processen framåt. Men helst vill vi försöka ligga steget före genom att hålla kontakten regelbundet”.