Roland Johansson är en nybliven pensionär från Tallåsen/Ljusdal i Hälsingland. Han bor i hus i Varberg med en ombonad trädgård han vistas mycket i. När han inte är i trädgården fokuserar han på årets utmaning.
När vi pratar med Roland berättar han att trädgårdsintresset och att pyssla på tomten delar han med frun. Men cyklingen är något han gör på egen hand. I alla fall på denna nivå.
– Det triggades igång när min bror drabbades av prostatacancer och sen när släkt och vänner också fick det. Och då tänkte jag: ”Nej, nu måste jag göra något”, säger Roland.
Roland cyklar för kampen mot prostatacancer. Roland själv är inte drabbad av sjukdomen men är ändå med i styrelsen för patientföreningen CaPriN i Hallands län och ska senare på eftermiddagen på årsmöte. Han lyfter att han fått lära sig mycket om prostatacancer och tycker att det känns bra i själen att få vara med och kunna påverka.
PSA-prov
Rolands brors prostatacancer upptäcktes när han tog ett PSA-prov som visade förhöjda värden. Han berättar att brorsan genomgick en robotoperation och fick största delen av vården i Varberg och Lund. Idag mår brorsan bra.
– Jag blev orolig och vill ta ett PSA-prov. Först möttes jag av kommentaren: ”Nej, har du några symtom?”. Då påpekade jag att; får man symtom kan det vara försent. Det var en bra distriktsköterska som såg min oro. "Om du är orolig och om din bror har drabbats är det klart att vi ska ta ett prov", sa hon. Tack och lov såg mina värden bra ut.
Roland föreläser om träning och hälsa. Han påpekar att fler män i samband med dessa föreläsningar sagt på föreläsningar, att de fått kämpa för att ta ett PSA-prov. Och när de väl tog blodprov hade de förhöjda värden, trots att de inte hade några symtom.
Att vara närstående
– Man är orolig för att prata för mycket om sjukdomen och jag bar ibland känslan att lämna ut honom. Självklart är man orolig som närstående, att det ska bli värre och att något ska hända under sjukdomsförloppet. Just nu pratar vi inte så mycket om det. Det är en mental belastning både för honom och alla runt omkring. Jag fick en chock när jag nåddes av beskedet och tänkte ”vad kommer att hända nu?”. Men brorsan fick bra vård i bra tid, säger Roland.
Roland är en person som brinner för att hjälpa andra. Han vet hur det känns att må dåligt, vara utanför och har sedan högstadiet försökt stötta och hjälp andra som haft problem. Han har varit ledare i både pingis och golf – och nu som ledare i cykling. Bland annat coachar och tränar han två kamrater som ska cykla till Paris senare i år. Något han själv skulle vilja göra, om han inte drabbats av epilepsi som yngre.
Somnade på jobbet
Roland berättar att han drabbats av epilepsi. Sjukdomen upptäcktes när han ”somnade” på jobbet. Både Roland och kollegorna trodde att han hade somnat i kontorsstolen framför datorn men i själva verket hade han ett epilepsianfall.
– Jag fick anfall i stolen framför datorn. Datorskärmen flimrade och skicket på skärmen var dåligt och det triggade igång anfall. Det var svårt för vården att fastställa diagnos vilket orsakade att jag fick epileptiska anfall ungefär 6–7 år, säger Roland.
Egen Vätternrunda
Roland berättar att han tidigare fått epilepsianfall på cykeln och ramlat och gjort sig riktigt illa. Lyckligtvis har Roland fått bra behandling, haft en bra läkare och neurolog som hjälpt honom, så Roland har inte haft ett anfall sedan 2000. Roland berättar att läkarna med hjälp av medicin tagit bort nervsignaler i hjärnan. På grund av epilepsin och hans sjukdomsbild har Rolands läkare avrått starkt från att cykla Vätternrundan. Mycket på grund av blinkade lampor på natten, vilket kan trigga epilepsin.
– När solen går upp på morgonen kan den flimra till bakom träden. Det är också något som kan trigga epilepsin. Därför har jag valt att cykla en egen Vätternrunda den 17 juni. Jag ska cykla från Varberg ner till Falkenberg om, om, om igen fram tills jag cyklat lika lång sträcka som Vätternrundan, säger Roland.
Den som vill följa med och cykla får swisha antingen till Mustaschkampen eller till prostatacancerföreningen CaPriN. Han nämner att ingen får cykla om de inte betalar; minst en krona och sedan finns det ingen begränsning.
Cykeläventyret 2017
2017 cyklade Roland från Varberg till Sollefteå. Det är en sträcka på 117 mil. På en ”vanlig” cykel och med en väska på pakethållaren (som vägde 17 kilo) slutförde han äventyret på sex dagar.
– Jag hade tränat inför detta och dagen innan var jag på fest hos några vänner och fyllde på energidepåerna med lite extra tårta. Det var kanonväder hela veckan förutom en dag, då cyklade jag i ösregn i 13 timmar. Men pannbenet och min mentala träning fick sig en omgång då, säger Roland.
Den regniga dagen hamnade Roland på en grusväg och cyklade förbi en skylt där det stod: "Varning för björn".
– Jag fortsatte cykla och kom till en skylt där det stod: OBS: Kliv inte ur bilen! Jag kom fram till en liten by med fyra gårdar. Det var en farbror som tittade lite konstigt på mig och kom fram till vägen och sa: ”Här ska du inte vara pojk. Ge dig bort härifrån. Det är fyra björnar här som håller på och jagar oss”. Då gick pulsen upp, skrattar Roland.
Området där björnarna cirkulerade var en radie på några mil. Roland fick låna en visselpipa som fungerade till att avskräcka björnarna.
Cykeläventyret tog honom från Varberg till Ulricehamn, Askersund, Eskilstuna, Hedesunda, Sundsvall, Härnösand och till sist till Sollefteå. Cykeln fick stanna i Sollefteå och auktionerades ut medan Roland tog tåget hem. Under själva cykelresan mötte Roland SVT Nyheter, Ångermanlands tidning och Ulricehamns Tidning för att prata om och belysa prostatacancer.
– Roligt och viktigt med mycket publicitet. Det är en upplevelse som jag bär med mig resten av livet. Sen har jag fortsatt och köpt Mustaschkampen-grejer, till exempel tröjor, bandanas och handskar som jag brukar ha med mig och dessutom på mig när jag cyklar, säger Roland.
Träning och fysisk aktivitet
– Sedan 2018 tränar jag mellan 60–80% av min maxpuls. Jag försöker att hålla mig inom det spannet och någon gång tar jag i lite extra. Jag upplever att det är lättare att träna hela veckan då, och att jag tränar både för kroppen och knoppen. Det är jätteskönt och jag blir starkare. Annars är det lätt att träna riktigt hårt en månad och antingen skadar man sig eller blir förkyld och träningen rinner ut i sanden, säger Roland.
Mental träning
Roland nämner att han för drygt 25 år sedan gått en utbildning inom mental träning för Lars Eric Uneståhl, men att han inte kunde slutföra den på grund av sin epilepsi. Hans förebilder inom träning och mental hälsa är Tomas Gustafsson, före detta olympisk skridskoåkare och Rune Larsson, långdistanslöpare från Trollhättan.
Några år senare, när epilepsin blivit bättre gick Roland en hälsoinspiratörutbildning på Högskolan i Varberg. I utbildningen ingick kost, träning och mental träning. Han berättar att han blev väldigt intresserad av den mentala delen inom hälsa och bestämde sig då för att bli hälsoinspiratör på arbetet. Där höll han grundutbildningar inom kärnkraft. På en av utbildningarna träffade han en kvinna som var tränare för ett volleybollag.
– Hon frågade mig: ”Skulle du kunna komma till oss och prata mental träning med mina tjejer? De är mellan 9–15 år. De har aldrig vunnit någon match och tycker de själva är helt värdelösa.” Med hjälp av avslappning hjälpte jag dem. Det är nämligen så, att i det avslappnade tillståndet är huvudet anpassningsbart och då är det lättare att bryta dåliga tankar och mönster. Därefter började de att vinna, säger Roland.
Tack Roland för en fin intervju! Lycka till i sommar!