Patient: Patrik

 

Första tecknen på att allt inte stod rätt till var att jag emellanåt behövde gå och kissa ofta. Jag började fundera om något var fel men gjorde inget åt det just då.

Några månader senare fick jag istället problem med att kissa och kontaktade vårdcentralen. Utan någon undersökning fick jag diagnosen urinvägsinfektion och läkaren ordinerade en kur med antibiotika.

Två dagar senare hade läget förvärrats betydligt. Jag var ständigt kissnödig och sprang på toaletten säkert var 10 minut utan att det kom mer än möjligen några droppar. Till sist kunde jag inte kissa alls och inte ens stå upprätt på grund av smärtorna från en överfull urinblåsa. Efter samtal med 1177 ombads jag åka akut till min vårdcentral. Väl där fick jag komma in i ett rum, varefter en kateter sattes in för att tömma blåsan. Den innehöll totalt 1,5 liter. Vilken lättnad när det var klart!

Samtidigt togs ett PSA-prov, som visade sig ligga på drygt 50, mot normala under 4. Jag fick en remiss till urologen. Efter ett par månaders väntan och en del tjatande via telefon, lyckades jag äntligen få en tid för undersökning. Nytt PSA-prov togs och jag fick svar redan samma dag. Det var fortfarande förhöjt men betydligt lägre än tidigare. Och prostatan var förstorad.

En månad senare blev jag äntligen av med katetern och en antibiotikakur sattes in. Veckan efter togs 12 biopsier (vävnadsprover) från prostatan och skickades på analys. Antibiotikakuren fortsatte för att försöka förebygga blodförgiftning efter biopsierna. Det kändes väldigt nervöst och oroande under några veckor. Skulle jag drabbas?

Påfrestande väntan

Sedan följde 2 månaders påfrestande väntan på svar. Vid ett återbesök förklarade urologen att de hittat cancerceller i 3 av de 12 proven. Jag hade alltså prostatacancer och inte bara en förstorad prostata, vilket jag hoppats på.

Läkaren förklarade att operation var bästa alternativet i mitt fall. Han sa också att om jag varit 10 år äldre så skulle man inte gjort något alls åt det, eftersom det var en långsamväxande variant.

Jag ville helst ha robotkirurgi men det var fortfarande relativt nytt, med brist på kunniga läkare/kompetens och lång kö. Med tanke på det och prostatans storlek bedömdes öppen kirurgi som bästa alternativet i mitt fall, och urologen förklarade lite hur det skulle gå till.

Vi fick ett kuvert med ytterligare information, och därefter fick min fru och jag åka hem och vänta på kallelse till operation.

Det är inte lätt att åka hem efter ett sådant besök och inse att man måste börja med att informera familjen om hur läget ser ut. Det var många frågor som rörde sig i huvudet; allt ifrån hur de skulle reagera, praktiska detaljer runt operationen och sjukhusvistelsen, till hur det skulle bli efteråt.

Äntligen dags

Tre månader senare var det dags. Jag fick åka in en måndag eftermiddag och opererades dagen därpå. Allt gick bra men inga nervbesparingar runt prostatan kunde göras på grund av storleken på den, vilket läkaren hade förvarnat om. Det gjorde mig ändå besviken för jag hade hoppats att det skulle gå.

Jag hade inte speciellt ont, även om det givetvis kändes lite, och tog värktabletter bara första dagarna efter operationen. Efter fyra dagar på sjukhus fick jag åka hem.

Såret hade satts ihop med häftklamrar istället för stygn. Efter några dagar trodde jag att jag fått infektion i såret och åkte in till akuten för koll. Dessbättre var det bara en reaktion på metallklamrarna.

Återhämtning/rehabilitering

I början hade jag konstant urinläckage. Min fru hade köpt plastade lakan som hon lagt i sängen. Det kändes som det bara rann hela tiden, blött och till en början varmt, utan att jag kunde kontrollera det alls. Och mycket kom det.

Jag minns en gång när jag reste mig ur soffan och det var en stor våt fläck där jag hade suttit. Att det kunde bli så utan minsta ansträngning. Det var bara att kliva rakt in i duschen, slänga kläderna i tvättmaskinen och skura soffan. Efter det lade vi plast även på möblerna. Jag hade fått med mig ett par plastade underlägg hem från sjukhuset som vi inledningsvis använde.

Som om detta inte var nog, så fick jag ljumskbråck efter några månader och blev opererad igen. Var det en konsekvens av operationen eller olyckligt sammanträffande? Det fick jag aldrig någon riktig klarhet i.

Med tiden och knipövningar blev urinläckaget mycket bättre men har ännu inte upphört helt.

Uppföljning/återbesök

På bara ett år gick jag från att betrakta mig som helt frisk till att bli sjuk, få en diagnos och bli opererad för cancer. Det jag tyckte var lite konstigt var att ingen uppföljning eller återbesök gjordes strax efter min prostataoperation.

Ett år senare blev jag ombedd att ta ett nytt PSA-prov som då visade 0.

Året efter var det fortfarande 0 enligt provsvaret jag fick via brev, men jag har nu i efterhand fått information om att det i min journal står 0,10. Värdet hade alltså börjat stiga, men jag blev inte informerad om det.

Tredje året hade PSA-värdet stigit ytterligare och låg på 0,15. Jag skulle få kallelse till ett nytt prov efter 6 månader och först då ett återbesök.

Vid det återbesöket, i november förra året, var mitt PSA-värde uppe i 0,2, vilket är gränsen för när ytterligare behandling ska sättas in. Orsaken till förhöjningen var enligt läkaren troligen att man inte fick bort alla cancerceller i samband med operationen.

Han förklarade vidare att ett nytt PSA-prov skulle tas efter 3 månader. Det togs i förra veckan. Om värdet ligger kvar på 0,2, eller har stigit ytterligare, blir det aktuellt med överflyttning till onkologen och strålbehandling. Om det blir så återstår att se.